nockinocki

Jag trodde att jag var väldigt långt kommen på många personliga plan och det är jag. Men igår fick jag dock en insikt som nästan kom som en smäll emot mig.

Jag var på möte inför min kommande livsresa som inte så många vet om ännu. Det tragiska i det hela är att jag medvetet valt att inte berätta och detta pga rädsla och en viss skam.

Varför ska man skämmas över en sjukdom, varför ska man gömma ett dåligt beteende och försöka vara så jävla duktig på allt hela tiden? En del av det stora problemet handlar nog om just detta... Att inte våga vara jag. Vad vore jag om jag inte var Jenny. Vem ska man vara för, om inte sig själv? Som kloka Ina sa igår "ingen jag känner är perfekt" .

Detta är en kort version av mina väldigt innersta tankar som jag har just nu. Jag sitter utanför arbetet på min rast och lyssnar på småfåglarna. Visst kan livet vara så förbaskad fint ändå. 

Ta vara på dig vännen!